För två år sedan firade jag min födelsedag med en käftsmäll och en näve cellgifter.
”Strålningen har inte lyckats, vi sätter in cellgifter redan i kväll” var beskedet från läkaren som satt bakom sitt kliniskt rena skrivbord i sin kliniskt vita sjukhusrock som en nutida bödel.
Jag var på plats på Karolinska för att få fira att jag var frisk. Att jag besegrat tumören, att jag vunnit.
Skumpan stod på kylning och tårtan väntade hemma i kylskåpet – men det kom aldrig något grattis. Det jag fick i födelsedagspresent 2013 var en käftsmäll som fortfarande ringer i öronen.
Cancer fick jag.
Och skiten var inte ens inslagen.
Hipp hipp.
Nää, tacka vet jag det här årets födelsedag!
En resa i lyxens tecken till Dubai, en privatyatch på 88 feet som tog maken och mig och två av mina allra bästa vänner runt Dubais kust (men inte så långt in i hamnen för att yatchen var så stor att vi bara kom under första bron!), middagar på några av världens bästa restauranger, spabehandlingar, kamelridning, cykel i öknen, egen pool och egen butler…
Och så i går. ToppHälsa-redaktionen som fixat och bjudit in i smyg på jobbet, tal som fick mig att gråta, blommor en masse, skumpa så att det räcker hela året och så ett armband från Efva Attling där min chef personligen ringt Efva och frågat om hon kunde göra ett specialdesignat armband med mina ledord: ”Acceptera. Planera. Fokusera.” Och Efva som sagt att hon GÄRNA gjorde det speciellt för mig.
Jag kan aldrig tacka nog för de här senaste två veckorna. Men mitt hjärta har blivit större och däri ryms allt vad ni gjort för mig, ni nära, kära och okända som grattat mig på 50-årsdagen genom alltifrån resor, presenter och middagar till grattis-hälsningar på facebook, instagram eller twitter. Er omtanke och kärlek finns inbäddat i ett rött skimmer av lycka, och varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna i öknen, på ett lyxhotell på The Palm och i morse med min finaste sovande dotter vid min sida tar hjärtat ett skutt av lycka för att jag lever.
Och för att jag lever med alla er omkring mig.
Förresten var armbandet inslaget i en fin ask, med fina sammetsband.
Inslaget.
Och det levererades med ett grattis och ett ”ja, må du leva.”
Känn på den tumörfan.
